Mitt i livet

Hejhå!

Nu äntlingen. På söndag flyttar jag Cortison och jag kommer att få så mycket bättre ridmöjlighet och på det en massa extra jobb. Rent hästjobb. ^^ :)

Min kusin har lurat in mig i något affärsaktigt där jag tydligen kan tjäna en massa pengar och åka runt och semestra med trevligt folk. Sådana erbjuande lyssnar man noga på. Och nu alla bloggare är ni bjudna att följa med för att göra det samma. Någon intresserad?

I morses frågade kusin om jag vill hänga med på tävling i dag kl 12,00. Oh japp så klart ville jag det.  Kortfatat: Vi bar i väg till Göteborg. Det blev en bra dag och tävlingen gick finemang. =)

Jag hittade en läsvärd Krönika från februari 2007.


Det händer ibland att man går på stan för ett ärende, för en fika kompisar emellan eller bara för att strosa runt … och det är då man upptäcker dem.

Det vimlar av dem. Sura, buttra och allvarsamma människor, stora som små, i massor, gåendes på trottoarkanten, mötandes eller ifrån mig, där jag går. Och man tänker:

– Men vafaan då … vad är det med folk?

Man ser dem till och med i shoppingfönster eller i någon butiksspegel och det är då man plötsligt ser sin egen nuna och ser att man själv upptas av samma allvar, samma buttra och sura min.

De flesta av oss vill vara glada, vill vara lyckliga och vissa söker glädje och lyckliga upplevelser till den grad att de blir sura och bittra över att inte ha hittat det de söker.

Andra tittar på sin livskamrat vid soffan framför teven eller på sin chef som går omkring och bossar eller på sig själv i spegeln – och ger upp.

Glädje är faktiskt annars ganska lätt att hitta men det är så förbaskat svårt att uppnå. Man kan bli glad av att se ett barn leka och skratta, man kan också bli glad av att ha hittat en bra bok eller bli glad bara av att inte göra något alls … men sann innerlig glädje?

Ärligt talat när var det senast du kände genuin glädje eller lycka? Kommer du ihåg det ens? Länge sen eller hur?

– Var glad, säger folk, det kunde ha varit värre.
– Häng inte läpp.
– Var inte så sur.
– Se inte så bekymrad ut.

Till och med den jävla fotografen:
– Kan man få ett leende?
– Nej det kan du inte, vill man utbrista, men gör man det? Nej, man ger ifrån sig ett bajsnödigt, förvridet, falskt leende och säger:
– Nu rå?

Vi försöker med våra falska flin låtsas som att vi inte bor i ett lutherskt Sverige där jantelagen har lagt sin stora omfamnande slöja över dess befolkning, där den som sticker upp, sticks ned.

Vi försöker och vi tvingar oss att hålla humöret uppe i ett Sverige där tidningarna bara skriver om väder, faror, chocker och kriser och presenterar det som nyheter.

Jag och du försöker hålla tårarna tillbaka i ansträngningen av att vara normala, vara glada som alla andra eller känna sig lycklig som i reklamfilmen där det är roligt att städa och skönt att ha mens i ett land där de redan rika och förmögna får blomma ut i full prakt och där de kan och får bete sig hur som helst, betala skatt om de vill … i Sverige.

De får, och gör det gärna, hoppa från en vd-post till en styrelsepost, men först en rejäl fallskärm förstås.

Visst unnar du att de rikas barn får privilegier i form av den bästa utbildning eller underhållning som erbjuds medan dina barn får vara nöjda om de har en ”behörig” lärare i skolan.

Visst går det inte mer än att fånle och bita ihop när din ”arbetarregering” piskar dig i jakten på jobb, vilket jobb som helst och skrämmer dig till ett jobb, ett jobb som du kanske vantrivs med, men det är ju ändå ett jobb tänker du, tänk på dem som inte ens har ett jobb försöker du intala dig.

Jag har en gång fått höra historien om varför optimisten är värre och jobbigare än pessimisten. Jo när pessimisten säger:

– Nu kan det ta mig fan inte bli värre… då utbriser optimisten:
– Jorå!

Välkommen till år 2007 och lycka till med att hålla skenet uppe!



Skriven utav Özz Nûjen är ny krönikör i Dagens Arbete. Han är stå-upp-komiker och har medverkat i tv-programmet Stockholm live.

Sammanhangen mellan inläggen här på bloggen blev plötsligt helkaos. Gamalt kom  längts upp och resten lite hur som haver. Så mina kära bloggare, nu får ni klura lite extra.

Begravningen var fin. Musiken som spelades och sjöng var makalös. Prästen och anhöriga höll fina tall. Det var tårar över allt och en massa saknad.

Det är väll så det sägs och till mästa dels faktiskt så det är. Vikten utav det bra och dåliga. Nackdelarna mot fördelarna. När berömets vikt är gämnställd mot kretiken, det är då man på ett förnöjsamt sätt kan hitta kämparglädjen och lättheten till viljan.

När man behagat juni in i oktobers vackra höstfärger faller det senare dystert ner och kvar är kala trädkroner och gråa landskap. Som när man med den dagliga glömskan inser att man också minns. När skosnörena på de gamla dojjerna plötsligt sitter brydligt kvar som en rosett efter joggingturen. När kretik från läraren övergår i vågor med beröm. Då är plötslig båda delarna av värde. Kretiken och berömet blir lagom och det gör allt.

När man sätt bladet falla, kännt vinter kylans strama kyla, men vakra snö. jadå kan man med större glädje se de gröna knopparna slå ut i liv. När vi hört lite utav kritiken, lite utav berömet, sett lite utav nackdelarna och känt fördelarna. Då känns det alldeles toppen. Då är lagom bäst!

Segar man från morgonen så är det inte alltid så lätt att göra dagen så mycket bättre. Det är mörkt om två timmar och jag ska ju göra allt det dära som jag inte gjort ännu. Datorn är som en tidsslukande magnet. Man dras till den och blir fast. När man sedan lämnar den är man besviken över förlorad tid.

Det sjuka är ju att jag trots allt sitter kvar vid datorn och klagar över mitt betende. XD Planen nu är att jag ska ladda in musik på telefonen och därefter ta en promenad med hundarna. Sedan är det stallet och rida hästarna. Någon som har krut i benen och kommer hit och hjälper mig? Snabba ryck isf ;)

Mörkret faller snabbt nu och kylan biter tag. Det har blivit dags att skrapa de igen frostade bilfönstrena, höja temeraturen på elementen eller kanske tända en varm sprakande brasa i vedsspisen. Brodda hästarna. Byta till vinterdäck och se till så att man inte halkar på väg ner för ytter trappan. I går virvlade det runt fjun, så kallade snöflingor utanför mitt fönster. I dag var det aldeles vitt ute, dock bara utav nattfrosten. Någon större snö massa har väll inte kommit ännu, men den förbereder sig. Längre bort i vårat avlånga land kan nu barn åka pulka och skidor i backarna. Göra stora snögubbar som de klär ut med hatt och sopkvast. Och kanske med en krogik morot som näsa? Strax är det på nytt lucior, nissar och jultomtar kommna. Julpynt och julgranar. Julklappar och julmat. Undra om det i år blir en fin, exemplarisk vinter?- För mig är det ett landskap med ett vitt täcke utav orörd, glitrande snö, som lägger sig upp ut över grangrenarna. Vindstilla och med en himel aldeles stjärnklar. Det ända som hörs är vårat galna skratt, den underhållande konversation och sprakandet under oss när vinterstövlarna tar i marken. Ett sagoland som inte kan bli vackrare än på landet.

Jag har haft en kloss till mobil som bott i mina fickor i en allt för utdröjd tid. Den är svart med gråa detaljer. Identifierad med en "vacker" spricka genom displayens ena kant till den andra. En extra "dekoration" med tejp slingrar sig runt upp över knapparna för att att hålla displaybrickan på plats. Det låter kanske som att jag behöll skroten ifrån tidigare sekel, men ni som sätt den; så illa är den väll inte? Men med en bilig räkning och fullgjord funktion har den faktiskt varit rent av sagt...helt okej.
Men ja, jag har gått i tankar på en ny och i slutändan behövde jag inte ens anstränga mig. En promenda på alingsås gata räckte aldeles utmärkt. En klämkäck och trevlig försäljäljare lyckades lura på mig precis vad jag har sökt. Jag skulle snart vilja prata om de märkliga händelserna som man tillvisso bara älskar men som samtidigt är lite skrämmande. Det har nu för en längre tid gett mig måttot: "allting har sin mening". Men i detta berättande ska jag hålla mig till ämnet. Men för att inte sitta här hela dagen så får telefonberättelsen strax ta slut. Om ni efter denna nykomling som bosatt sig i min fickor tänker : "Bra Veronica man ska inte bära på tegelstenar när det finns brev". Så har ni fulständigt rätt. Veronica är nöjd över sin walkmen.

För andra är det svårta att gå vidare...I dessa dar är för många på "klagbesatta vägar". Livlöst tokig är något utav allt man blir och sorgligt ökar den onda cirkelns befolknig. Pessimisten bygger morgondagens vägar, varje sak som sägs blir förvänd, olyckor som varit ältas om i en ständig nyproduktion. Vi får deppade optimister att klaga på läget.


Och för all talan så är det bara optimister som kan ge hopp. Men nu ska ni få höra en förändring varför optimisten är värre och jobbigare än pessimisten. Jo när pessimisten säger:

– Nu kan det ta mig fan inte bli värre… då utbriser optimisten:
– Jorå!

Lycka till med att hålla skenet uppe!

Lördag kockan 09,00 är jag och go hästpojk på plats i Eggvena för träning för Oskar. Sedan ska jag hem till  andra pollen och sträcka ut i skojsigt höstväder. Är vädret allt för illa kanske vi kan smugla in till ridhuset. Hur som helst är D - dagen på söndag. Med spänning ska Mascot få åka till skövde och tävla en 90 klass med kusinen min. Han har tävlat mycket i sina dagar, men i morgon är det hans första i vår ägo.

Jag lyssnar sönder på Lars winnerbäcks texter. De repeteras och ältas i timmatal, dagar , ja det har nog gått veckor. 

Alldeles nyss sökte jag hans namn på Ginza och billigt ser jag hans skivor, de är sanerligt snart mina!

Jag kan fortfarande höra din röst. Den är lika tydlig och klar som ett telefonsamtal nyss gjorts mellan oss. Jag kan se dig med alla dina miner och olika humör. Jag kan minnas alla våra semestrar, julfiranden och andra högtider. Och inte minst kan jag se den vardagliga Du. Det känns som du är på resa. Det går ju inte att förstå något annat. Att du aldrig mer kommer tillbaka är helt ofartbart.

I morgon ska vi samlas för hennes avsked, för vår saknad. Begravning i morgon klockan 11,00.

R.I.P

Idag är en sådan dära dag som kallas seg. Mina ögon fasnar på bokstäver som inte orkas läsas. Benen och armarna vägrar att lämna soffan. Ute är det höst, kallt och blåsigt. Det är en sådana dära dag man inte får gjort något vettigt utan att tvinga sig till det. Mamma öppnade aldeles nyss ytterdörren utefrån och frågade mig ännu en gång om jag kan ta och laga middagen. Mjo, nu ska jag ta mig i kragen, här ska det lagas!

Linda red Mascot igen och han går så MYCKET bättre nu! Vad skulle jag gjort utan hennes hjälp?Tjiho,  nu ska jag leta clear rounder.

Tjing!

Väckarklockan gav ifrån sig ett högt irriterande tjut i morses. Det skulle tala om att: "Klockan är 07,00. Upp och hoppa nu är nattsömnen slut ". Men ack jag skulle kunna sova minst till kl. 10,00. Jag stängde av oljudet och vaknade en timme senare. Bättre blev det inte. Panik. 08,30 skulle Nina komma och ge massage. Jag flygande in i duschen och ut till frukostbordet. Nina var punktlig och massagen var mycket behövlig. Jag kan nästan röra på nacken nu.

Ikväll ska jag iväg och knoga häst. En vardagsmassagekurs så att även hästarna hemma kan få njuta. Men oj det känns som jag halv sovit hela dagarna och jag kommer förmodligen inte vara vaken fören i morgon. Hoppas kursern är uppgiggande.

Wohoo! Tro det eller ej men lilla Vårgårda verkar vara en toppenplats för alla djurintresserade. Nu ska jag inte nämna all de toppen aktivetets ställerna som kommit. Men alldeles nytt och därför nämnvärt: Nu har det kommit en terrängbana till lilla Vårgårda. Titta på deras hemsida, mycket fint och många hinder.

www.hajjerna.se

Efter många om och men så ska jag här kortfattat berätta om mitt beslut:

Saga´s Katitzi är nu till salu.