Mitt i livet

Jag har haft en kloss till mobil som bott i mina fickor i en allt för utdröjd tid. Den är svart med gråa detaljer. Identifierad med en "vacker" spricka genom displayens ena kant till den andra. En extra "dekoration" med tejp slingrar sig runt upp över knapparna för att att hålla displaybrickan på plats. Det låter kanske som att jag behöll skroten ifrån tidigare sekel, men ni som sätt den; så illa är den väll inte? Men med en bilig räkning och fullgjord funktion har den faktiskt varit rent av sagt...helt okej.
Men ja, jag har gått i tankar på en ny och i slutändan behövde jag inte ens anstränga mig. En promenda på alingsås gata räckte aldeles utmärkt. En klämkäck och trevlig försäljäljare lyckades lura på mig precis vad jag har sökt. Jag skulle snart vilja prata om de märkliga händelserna som man tillvisso bara älskar men som samtidigt är lite skrämmande. Det har nu för en längre tid gett mig måttot: "allting har sin mening". Men i detta berättande ska jag hålla mig till ämnet. Men för att inte sitta här hela dagen så får telefonberättelsen strax ta slut. Om ni efter denna nykomling som bosatt sig i min fickor tänker : "Bra Veronica man ska inte bära på tegelstenar när det finns brev". Så har ni fulständigt rätt. Veronica är nöjd över sin walkmen.