Mitt i livet

Jag hittade en läsvärd Krönika från februari 2007.


Det händer ibland att man går på stan för ett ärende, för en fika kompisar emellan eller bara för att strosa runt … och det är då man upptäcker dem.

Det vimlar av dem. Sura, buttra och allvarsamma människor, stora som små, i massor, gåendes på trottoarkanten, mötandes eller ifrån mig, där jag går. Och man tänker:

– Men vafaan då … vad är det med folk?

Man ser dem till och med i shoppingfönster eller i någon butiksspegel och det är då man plötsligt ser sin egen nuna och ser att man själv upptas av samma allvar, samma buttra och sura min.

De flesta av oss vill vara glada, vill vara lyckliga och vissa söker glädje och lyckliga upplevelser till den grad att de blir sura och bittra över att inte ha hittat det de söker.

Andra tittar på sin livskamrat vid soffan framför teven eller på sin chef som går omkring och bossar eller på sig själv i spegeln – och ger upp.

Glädje är faktiskt annars ganska lätt att hitta men det är så förbaskat svårt att uppnå. Man kan bli glad av att se ett barn leka och skratta, man kan också bli glad av att ha hittat en bra bok eller bli glad bara av att inte göra något alls … men sann innerlig glädje?

Ärligt talat när var det senast du kände genuin glädje eller lycka? Kommer du ihåg det ens? Länge sen eller hur?

– Var glad, säger folk, det kunde ha varit värre.
– Häng inte läpp.
– Var inte så sur.
– Se inte så bekymrad ut.

Till och med den jävla fotografen:
– Kan man få ett leende?
– Nej det kan du inte, vill man utbrista, men gör man det? Nej, man ger ifrån sig ett bajsnödigt, förvridet, falskt leende och säger:
– Nu rå?

Vi försöker med våra falska flin låtsas som att vi inte bor i ett lutherskt Sverige där jantelagen har lagt sin stora omfamnande slöja över dess befolkning, där den som sticker upp, sticks ned.

Vi försöker och vi tvingar oss att hålla humöret uppe i ett Sverige där tidningarna bara skriver om väder, faror, chocker och kriser och presenterar det som nyheter.

Jag och du försöker hålla tårarna tillbaka i ansträngningen av att vara normala, vara glada som alla andra eller känna sig lycklig som i reklamfilmen där det är roligt att städa och skönt att ha mens i ett land där de redan rika och förmögna får blomma ut i full prakt och där de kan och får bete sig hur som helst, betala skatt om de vill … i Sverige.

De får, och gör det gärna, hoppa från en vd-post till en styrelsepost, men först en rejäl fallskärm förstås.

Visst unnar du att de rikas barn får privilegier i form av den bästa utbildning eller underhållning som erbjuds medan dina barn får vara nöjda om de har en ”behörig” lärare i skolan.

Visst går det inte mer än att fånle och bita ihop när din ”arbetarregering” piskar dig i jakten på jobb, vilket jobb som helst och skrämmer dig till ett jobb, ett jobb som du kanske vantrivs med, men det är ju ändå ett jobb tänker du, tänk på dem som inte ens har ett jobb försöker du intala dig.

Jag har en gång fått höra historien om varför optimisten är värre och jobbigare än pessimisten. Jo när pessimisten säger:

– Nu kan det ta mig fan inte bli värre… då utbriser optimisten:
– Jorå!

Välkommen till år 2007 och lycka till med att hålla skenet uppe!



Skriven utav Özz Nûjen är ny krönikör i Dagens Arbete. Han är stå-upp-komiker och har medverkat i tv-programmet Stockholm live.