Vårtecken
Häromkvällen kom det sådana dära riktigt stora lovika snöflingor ifrån himlen. Sagovackert var det. Några timmar senare var klockan sovdags och innan jag släckte nattlampan hörde jag ett välbekant irriterande surr. "Bssssssss", lät det alldeles för nära ansiktet. Och en attans fluga roar sig med landningsflygning på mig. Jag kallar det ett uppvaknande vårtäcken ifrån snövit himmel. Jag flaxar och flaxar för att få bort den påträngande insekten, samtidigt som jag oberört föröker somna...Dan därpå möttes jag av nyckelpiga och ståjjande flyttfåglar. Jag säger då det "Välkommen våren."
Så ska jag berätta om helgens uteritt. Jag och Cortison letade ridväg som jag tillsammans med andra tidigare ridit några ggr. Men nu så trode jag att denna ridväg skulle klaras av på egen hand. Solen lyste och det var verkligen en härlig känsla av vår. Vi klättrade upp och ner i backar för att snart hoppas hitta avtagsvägen in på rätta stig. Att jag ska finna mig till rätta i USA på egen hand känns inget betryggande när mitt lokalsinne inte fungerar på stora skogsvägar. För att vara på säkra sidan och inte komma vilse så red vi upp för välbekanta grusvägar och tillbaka. Det kändes bäst när mobilen råkat lämnats kvar i andra jackan i stallet. Men vad man har för nytta av en mobil är frågan när man beskriver sig borttappad i en omgivning som bara består av träd... Efter en härlig galopp saktar vi ner till skritt och wohops där stod något stort vid väg kanten. Bara några meter i från oss en jätte söt älg. Den var ganska grå i pälsen och så hade den ljusbrunn lugg som en potta på huvudet. Luggen var aldeles rak, likt ny friserad. Så en gissning på att den ha varit hoss frissan nyligen hade inte känts helt fel...om det ämnet dock inte hade varit älg. Jag skulle även gissa på att denna filur hade sätt ryttar ekipage tigare, då dens blick var väldigt harmonisk. Men för säkerhets skull bad jag Cortison snabbt vända på klacken och dra på fullaste speed hemmåt. Jag tittar mig över axeln för att se om jag har någon långben frustande i hälarna, men lika lugnt och fridfullt står älgen kvar efter vägkanten, precis som tjuren Ferdinan :)
Så ska jag berätta om helgens uteritt. Jag och Cortison letade ridväg som jag tillsammans med andra tidigare ridit några ggr. Men nu så trode jag att denna ridväg skulle klaras av på egen hand. Solen lyste och det var verkligen en härlig känsla av vår. Vi klättrade upp och ner i backar för att snart hoppas hitta avtagsvägen in på rätta stig. Att jag ska finna mig till rätta i USA på egen hand känns inget betryggande när mitt lokalsinne inte fungerar på stora skogsvägar. För att vara på säkra sidan och inte komma vilse så red vi upp för välbekanta grusvägar och tillbaka. Det kändes bäst när mobilen råkat lämnats kvar i andra jackan i stallet. Men vad man har för nytta av en mobil är frågan när man beskriver sig borttappad i en omgivning som bara består av träd... Efter en härlig galopp saktar vi ner till skritt och wohops där stod något stort vid väg kanten. Bara några meter i från oss en jätte söt älg. Den var ganska grå i pälsen och så hade den ljusbrunn lugg som en potta på huvudet. Luggen var aldeles rak, likt ny friserad. Så en gissning på att den ha varit hoss frissan nyligen hade inte känts helt fel...om det ämnet dock inte hade varit älg. Jag skulle även gissa på att denna filur hade sätt ryttar ekipage tigare, då dens blick var väldigt harmonisk. Men för säkerhets skull bad jag Cortison snabbt vända på klacken och dra på fullaste speed hemmåt. Jag tittar mig över axeln för att se om jag har någon långben frustande i hälarna, men lika lugnt och fridfullt står älgen kvar efter vägkanten, precis som tjuren Ferdinan :)
Kommentarer
Trackback
